Påsken har varit bra och nu är det vardag igen. Under påskhelgen som gick läste jag ”Gustavs Grabb ”av Leif GW Persson samt romanen ”No och jag” av den franska författarinnan Delphine De Vigan. Här kommer en liten kort beskrivning av de båda böckerna.
”Gustavs Grabb” är Leif GW Perssons självbiografi. Läsaren får följa honom från tidig barndom till dags datum (ca). Titeln Gustavs Grabb syftar på att GW Persson kallades ofta för Gustavs Grabb i sin ungdom och då förstår ju vem som helst att pappan hette Gustav.
Pappa Gustav är en otroligt snäll och omtänksam pappa medans mamman är skör, ofta sjuk och inte tar sig an sin son som en mamma ”kanske bör” ta sig an sitt barn. Orkar ibland inte bry sig, och då får Leif följa med sin pappa som arbetar vid bygget av Stockholms tunnelbana. Arbetskamraterna kallar honom ”Gustavs grabb”.
I boken skildrar Leif GW Persson sin skoltid i de olika skolorna och att det inte alltid var så lätt att vara arbetarbarn i en finare skola, som han fick möjlighet att gå i. Boken skildrar familjeliv både i barndomen och i vuxenlivet. Leif GW Perssons familjeliv i vuxen ålder kan av läsaren upplevas som aningen ”bristfälligt”, och när jag läser boken förundras jag över att Leif GW Persson inte tar sin far som förebild och är en lika närvarande pappa åt sina barn. I boken gör Leif GW Persson ingen hemlighet av att han levt ett ohälsosamt liv och att detta fått konsekvenser. Vid några sjukhusvistelser väljer han att skriva ut sig själv från sjukhuset. Flera kapitel mot slutet av boken avhandlar den sk Geijeraffären. Då detta inträffade 1977 var jag bara fyra år vid den tidpunkten och aldrig fäst någon vikt vid att förstå vad Geijeraffären egentligen handlade om, så dessa kapitel var väldigt informativa för mig. Nu när jag känner till vad Geijeraffären handlade om och ska också läsa GW Perssons första roman ”Grisfesten” som just handlar om en justitieminister som inte har rent mjöl i påsen. Vi har faktiskt ”Grisfesten” här hemma, men den för tillfället utlånad till en släkting. ”Gustavs Grabb” är absolut en läsvärd bok som har humor, värme, en del ”torroliga skämt, sorg och smärta.
”No och jag” av Delphine De Vigan påminner lite om ”Igelkottens elegans” av Muriel Barbery. En överintelligent tjej i tidiga tonåren som funderar, analyserar, vrider och vänder på allting, på ett närmast sjukligt sätt om man så får säga. No är en hemlös flicka som Lou kommer i kontakt med på en järnvägsstation i Paris. När Lou ska hålla ett föredrag i skolan väljer hon att berätta om hemlösa och säger till sin lärare Monsieur Martin att hon bland annat ska intervjua en hemlös kvinna. När Lou meddelat sin lärare att hon tänker intervjua en hemlös kvinna tänker hon att det är No som hon ska intervjua, men hon har ännu inte frågat om No går med på en intervju.
Varför blev Lou så vetgirig och måste analysera allt? Varför sitter hennes mamma hemma i lägenheten utan att ibland klä på sig? Varför fattar Lou tycke för No? Hur kommer det sig att Lucas trivs i Lous sällskap? Romanen är inte särskilt tjock, 222 sidor, men den innehåller mycket och som läsare är det svårt att lägga den ifrån sig. ”No och jag” är lättläst men svårsmält. En bok som jag fattade tycke för direkt.
bokmal73 