Take off & landing

Nu är det take off och om några timmar landar vi och förhoppningsvis är det 25 grader varmt eller mer. Skönt med en veckas semester! Ingen stress, inga tider att passa på en hel vecka och maten serverad. Bloggen tar också semester och är tillbaka med inlägg om sisådär en vecka (kanske blir det någon enkel uppdatering, men kan inget lova). So long, ha det gott, vi hörs!

 

Annonser

Vet du vad en stjärnsjöman är?

Lätta Fakta om Astronauter är en av alla ”Lätta Fakta-böcker” som Berghs förlag ger ut och som jag tycker är alldeles fantastiska. Förra veckan när vi var på biblioteket så hittade 5-åringen just denna bok och så klart skulle vi låna den. Nu har vi läst den en sisådär 10-15 gånger och jag har lärt mig jättemycket om rymdraketer och astronauter. 5-åringen har lärt sig minst lika mycket om inte mer, för ibland är jag väldigt sömnig när vi ligger där i sängen och i närbild studerar bränsletankar som enligt uppgift i boken faller av åtta minuter efter uppskjutning. En annan sak som jag lärt mig är att själva ordet astronaut betyder ”stjärnsjöman”.  Sagoböcker i all ära men om barnen vill låna små fakta böcker så tycker jag det är roligt. Och, eftersom jag själv aldrig varit i rymden så har jag nu lärt mig att när man arbetar i rymden känns det ungefär som att arbeta under vatten.

Mitt Berlinbarn

Mitt Berlinbarn av Anne Wiazemsky var lite svår att komma in i men när jag väl kom in i boken och ”förstod” att boken till stora delar bygger på brev blev den väldigt bra. Boken utspelar sig under andra världskrigets sista år och huvudpersonen heter Claire Mauriac. Claire är från Frankrike, närmare bestämt Paris och hon arbetar som ambulansförare vid Röda korset och är väldigt stolt över sitt arbete (vilket är helt förståligt). Claire blir stationerad i ruinernas Berlin där hon arbetar hårt och kör många ambulanstransporter. Berlin blir avgöranade för Claire på flera plan. Här möter hon sin blivande man, en ryss, och deras olika bakgrunder gör att det ibland blir lite komplicerat. Boken bygger på dagboksanteckningar och brev som Claire skriver och Mitt Berlinbarn syftar på det barn som Claire födde i just Berlin. En dotter. Författarinnan till boken.

Det är väldigt intressant att läsa denna bok och det är svårt att sätta sig in i hur viktiga brev var på den tiden, och så ovisst det måste ha varit att brevväxla med sin mamma i ett annat land från en sönderbombad stad, ifall brevet inte kom fram. Och vilken glädje det måste ha varit när man fick ett brev. Det är intressant att läsa om åren strax efter krigsslutet och om hur Röda korset arbetad. Vilka hjältar de var!

Lästid… ho ho… var är du?

Jag hade  som solklar ambition att skriva en recension av Mitt Berlinbarn  i helgen och lägga upp här på bloggen. Men vet ni vad, jag har inte ens läst ut Mitt Berlinbarn. Hur svårt kan det vara att få till lite lästid? Tydligen väldigt svårt. Jag håller på att bli tokig. De senaste veckorna har min lästakt dalat men eventuellt blir det en snäv vändning inom snar framtid. Lösningen på problemet heter S-e-m-e-s-t-e-r! Ahh….om några dagar sitter hela familjen på ett plan på väg söderut och hoppas på fint väder och då ska jag plöja böcker under parasollen. Bokhögen-och tidningshögen som ska få följa med kommer på bild inom några dagar.

Bokbloggsjerka 19 – 22 oktober

Helgen är snart slut och jag har gjort allt annat än att läst och bloggat, men jag vill gärna vara med på helgens bokbloggsjerka som Annika håller i.

Denna helgen var det en ganska rolig fråga, nämligen: Finns det någon bok/författare/karaktär som har inspirerat dig så pass mycket att du har bytt yrke, skaffat dig en ny hobby eller tagit ett kliv ut i det okända på annat sätt?

 Det första jag tänkte på när jag läste frågan var Herman Lindqvist. Och nu ska jag förklara lite närmre.

När jag var i tretton-fjorton-års åldern började jag att läsa kåseriböckerna som Herman Linqvist skrivit, och den första jag läste var Japaner, japaner, japaner. Sen läste jag allihopa i den ordning som de fanns tillgängliga på vårt lilla lokala bibliotek (som hade gula lånekort i plastfodral och jag hade lånekortsnummer 866…nostalgi). När jag läste dessa kåseriböcker om hur livet var i andra delar av världen och förstod att Herman Lindqvist hade som jobb att resa runt till olika länder och rapportera om olika konflikter. Jag började tänka att jag skulle också vilja ha ett sånt jobb där man får resa ut i världen och jobba och om jag inte kunde jobba i andra länder så ville jag till varje pris ut och resa för det verkade så roligt och spännande. Det hela späddes på när jag upptäckte att Staffan Heimerson också skrev kåserier från olika delar av världen. Jag läste alla hans böcker också. Hur gick det då med min dröm om att få resa ut i världen och arbeta? Jo, med facit i hand så tycker jag att det gick ganska bra. Någon reporter blev jag inte, men väl en sjuksköterska som efter ett par år i svenska landstinget sade upp mig och började jobba i Köpenhamn och där stannade jag i två och ett halvt år innan jag flyttade till London och bodde där i sex år. Det blev åtta och ett halvt år utomlands! Och erfarenheter för livet! Ska också tillägga att så fort jag fick min första riktiga lön var jag s otroligt sugen på att resa, och ingen hade jag att resa med den gången, så jag reste själv till Portugal, och tyckte att det var så spännande att resa på egen hand så därefter reste jag själv till Turkiet, två gånger till Thailand, Singapore och gyllene triangeln, Paris och tågsemester i England. Nu är det ganska längesedan jag reste själv, nu reser vi hela familjen och vi har alltid så roligt när vi reser.

Efterhand som jag fick ihop pengar så köpte jag böckerna fast än jag hade lånat dom på bibblan för jag ville så gärna ha dessa böcker och kåseriböckerna står fortfarande i min hylla, 25 till antalet! Så visst kan böcker inspirera ( långt innan internet fanns!)