Oktober i fattigsverige är en bok som gjort stort intryck på mig. Kanske 
gjorde den ett ännu större intryck på mig efter att jag lyssnade på Susanna Alakoski på Malmö stadsbibliotek för ett par veckor sedan och det kan ni läsa om här. Bara några dagar efter att jag hade lyssnat på Susanna Alakoskis samtal som leddes av litteraturprofessor Magnus Nilsson kändes det som att samtalet förföljde mig, och om ni vill veta hur jag menar, kan ni läsa om det här.
Nu har jag läst ut boken som är skriven i dagboksform och som skrevs under oktober förra året. En otroligt läsvärd och tänkvärd bok. Men också en skrämmande bok. Susanna Alakoski blandar dåtid och nutid i dagboken, som är skriven i punkform. Ett annorlunda format, men som gick väldigt bra at läsa. När boken handlar om dåtid får vi inblick i Susannas liv som barn och tomåring. Hur familjen Alakoski levde och vilka ekonomiska begränsningar som familjen hade. Socialen var inkopplad både på grund av den ekonomiska situationen och på grund av allt våld som förekom i hemmet. Dagbokanteckningarna varvas med journalanteckningar från socialen och från sjukvården. Flera av journalanteckningarna gör rent fysiskt ont att läsa och då är jag ”bara en läsare”, och inte någon av de verkliga personerna som journalanteckningarna handlar om, på riktigt. Det är svårt att förstå. Dagboksanteckningarna i nutid berättar om hur Susanna mår idag och hur hennes mage mår, och den mår inte bra. Stress för brodern är en av orsakerna. Vi får följa med Susanna Alakoski på några författareevenemang runt om i Sverige. Väderleksrapporterna spelar en stor roll i boken och det tog mig ett tag att förstå varför, men till sist gjorde jag det. Kallt väder, frost och blåst har stor betydelse för hur man klarar en natt utan tak.
Oktober i fattigsverige är en bok som jag verkligen kan rekommendera och jag tycker också att denna bok passar som diskussionsunderlag i skolor. Det finns mycket att reflektera över i boken och den släpper inte taget om läsaren när sista sidan är läst. Faktum är att jag varje dag sedan jag läst ut boken har tänkt på väderleken när jag varit på väg till och från jobbet. En morgon hade jag glömt vantarna hemma, och visst var det kallt att stå och vänta på bussen klockan sju på morgonen i tio minuter och endast tre grader plus, men hur det är att sova utomhus i samma väderlek kan jag inte ens föreställa mig. Oktober i fattigsverige lämnar mig inte i första taget.
bokmal73 