Många har redan hyllat Stål av Silvia Avallone och jag instämmer verkligen. Jag var
kanske aningen, men bara aningen, tveksam när jag började läsa den, men boken fick snabbt fäste i mig. Boken utspelar sig i Italien, omkring millenieskiftet ( 11 sep- 01 finns med) och huvudpersonerna är två unga tjejer. De heter Anna och Francesca och är tretton-fjorton år gamla. De bor i ett slitet bostadsområde, social utsatthet och området präglas av arbetarklass och och av arbetslöshet. Anna och Francesca har varit vänner sedan barnsben och hjälp varandra i vått och torrt. Killarna i omgivningen är intresserade av Anna och Francesca och tjejerna gör inget för att dölja att de blir smickrade. Francescas pappa håller koll på tjejerna med kikare och han blir allt annat än smickrad. Fransescas blir offer för faderns våld vid upprepade tillfällen och trots att Francescas mamma finns i lägenheten när hennes dotter utsätts för våld kan hon inget göra eftersom hon blivit inlåst av sin man, så att han kan slå dottern i fred.
En dag ändras allt, både för Francesca och Anna. Vänskap och relationer sätts på prov. I boken får vi också följa deras närmsta familjer, och jag förundrade mig flera gånger varför mödrarna ställde upp på de levnadsvillkor som de levde under. Boken präglas av utsatthet, en hel del våld, drömmar om att komma bort och drömmar om att bli någon.
Jag tycker att boken passar såväl vuxna som unga vuxna, och det finns all anledning till reflektion. Varför är det så svårt att bryta upp från ett liv som inte är bra, varför ser inte skolan att något inte står rätt till med vissa elever, var är skyddsnätet när det som bäst behövs, varför blundar vissa inför sanningen osv.
Stål är en välskriven bok med tempo och spänning.
bokmal73 