En reflektion:
I lördags morse hade jag en klipptid klockan nio i en förort till Malmö. Jag var i framme kvart i nio och det var ganska öde så här tidigt på morgonen. Såg inget folk i rörelse förutom en man, men han var inte i rörelse. Han satt på en trappa, på en tjock grå filt och höll händerna sysselsatta med något, men med vad kunde jag inte se. Plötsligt hade jag Susanna Alakoskis föreläsning färskt i mitt huvud, och den var ju rent fysiskt bara fyra dagar bort. I tisdags var jag och lyssnade på Alakoski på stadsbiblioteket, och vad jag skrev om det kan ni läsa här. Hennes senaste roman heter ”Oktober i fattigsverige”. Denna lördagsmorgon är det november men jag ser fattigsverige framför mig. Uteliggaren sittandes på en filt. Fattigdomen bor inte långt från min egen dörr. Vad gör jag? Jo, jag går in och sätter mig i frisörstolen, blir klippt och får håret tonat, det kostar 885 kr. När jag är färdig och går tillbaka till bilen är uteliggaren borta. Kanske kände han sig i vägen för alla lördagsshoppare, klockan hade ju hunnit bli strax innan elva. Vart tog han vägen? Hade han någon mat i magen?
Susanna Alakoskis föreläsning gjorde verkligen ett starkt intryck på mig och när jag i fredags eftermiddag var på vårt lokala bibliotek så stod Oktober i fattigsverige på hyllan för ”nyheter”. 14-dagslån. Jag lånade den och har snart läst ut den. Det kommer ett inlägg om boken så snart jag är klar. Har ni chansen att lyssna till Susanna Alakoski så rekommenderar jag er att göra det.
bokmal73 