I dag, den 27 januari, är det Förintelsens minnesdag och detta uppmärksammas på flera håll runt om i landet. *Den 27 januari 1945 befriades fångarna i Auschwitz och 2005 bestämde FN att den 27 januari ska vara en internationell minnesdag över Förintelsens offer* ( *….* källa; Forum för levande historia)
Jag har i veckan läst boken Skärvor av ett liv av Hédi Fried som är en autentisk berättelse från hennes liv som krigsfånge i koncentrationslägren under andra världskriget.
Hédi och hennes familj bor i staden Sighet i Rumänien. Det har det väldigt bra i sin stad och har också flyttat till ett modernt hus som de trivs väldigt bra i. Hédi är storasyster och hennes lillasyster Livi är fem år yngre. Kriget härjar i Europa och i april 1944 tvingas Hédi och hennes familj och alla andra judar i Sighet lämna sin hemstad. De förs till ett getto. I gettot rådde det hemska förhållanden men det skulle visa sig att de förhållanden som de skulle komma att tvingas leva i efter tiden i gettot skulle vara långt långt värre. Efter en tid utryms gettot och ny resa väntar och alla är ovetande om destinationen. De fraktas (åka är ett för snällt ord i detta sammanhang tycker jag) i överfulla tågvagnar. Deras toalett är en hink i ena hörnan av järnvägsvagnen. Hinken blir snabbt överfull. Stanken kan jag bara föreställa mig. De kommer fram till Auschwitz. Familjen delas och Hédi, hennes mamma och syster kommer tillsammans och deras pappa för sig själv. Under Auschwitztiden blir Hédi och Livi separerade från sin mamma och återser ingen av sina föräldrar igen. Levnadsförhållandena är fruktansvärt vidriga och omänskliga. Boken beskriver vardagen i koncentrationslägret, fångarna räknas ideligen. Hédi och systern överlever Auschwitz, Wilhelmshafen och Bergen-Belsen. En makalös historia och det är svårt att hålla tillbaka tårarna när de förstår att de soldater som de ser på avstånd är engelsmän och har kommit för att rädda dom. Kriget är slut. Med hjälp från de vita bussarna kommer Hédi, hennes syster och många andra av sina medfångar till Sverige sommaren 1945.
Boken är en otroligt stark beskrivning av de hemska, omänskliga och vidriga förhållanden som krigsfångarna utsattes för i koncentrationslägren.
Jag har under årens lopp läst ganska många berättelser och ögonvittnesskildringar från andra världskriget. Pojken som överlevde förintelsen av Thomas Buergenthal är också en otroligt stark skildring där författaren berättar hur han och hans familj som var judar blev förda till koncentrationsläger och hur han blev separerad från sina föräldrar, som också de blev separerade från varandra. Pappan över lever inte. Författaren skildrar det vedervärdiga livet som han tvingas leva i koncentrationslägret och då är han omkring tio år gammal och han skriver även om livet efter kriget när han försöker hitta sin mamma. Det går inte att lägga ner boken när man väl har börjat läsa. Boken innehåller även några fotografier från Thomas Burgenthals liv.
Alla var inte mördare av Michael Degan handlar om en barndom i Berlin. Året är 1943 när författaren som då är elva år, tillsammans med sin mamma ser hur människor som bor på deras gata blir fortförda i lastbilar. Nu börjar en tid med många gömställen för Michael och hans mamma, som är judar, och som i två år tvingas flytta runt och närmast försöka göra sig osynliga för tyskarna. I denna bok får vi möta människor som till och med är medlemmar i nazistpartiet som är beredda att hjälpa Michaels och hans mamma.
År 2002 tilldelades nobelpriset i litteratur till Imre Kertész med motiveringen ” för ett författarskap som hävdar den enskildes bräckliga erfarenhet mot historiens barbariska godtycke”. För drygt tio år sedan läste jag Mannen utan öde som också år en otroligt stark skildring som tar sin början i Budapest år 1944. Vi får följa en tonårspojke som likt många andra, sätts på ett tåg av tyskarna och vidare mot koncentrationslägren; Auschwitz, Buchenwald och Seitz.
Detta var några av de böcker som jag läst om andra världskriget . Dessa och andra böcker som handlar om andra världskriget innehåller oftast väldigt förfärliga beskrivningar av människoöden och stundom är böckerna väldigt tunga att läsa. Dock tycker jag att det är viktigt att vi tar del av dessa människors liv, eftersom de med sina böcker, väljer att berätta och dela med sig av sina fruktansvärda minnen för oss som var förskonade och inte ens födda på 40-talet.
En bild på en av de vita bussarna och som för alltid kommer att vara förknippade med hjälpinsats från Sverige. Denna buss finns utställd på Malmö museer.
bokmal73 