Inget att avundas – Vardagsliv i Nordkorea

Nu har jag läst ut Inget att avundas – Vardagsliv i Nordkorea, skriven av den amerikanska journalisten Barbara Demick. Jag skrev ett kort inlägg om den precis när jag hade börjat att läsa boken ( finns här ifall ni vill läsa det) och då hade jag som rubrik på inlägget ”förvånad och förfärad” och denna rubrik passar nästan rakt igenom hela boken. Det är så fruktansvärt obegripligt att förstå vilken enorm fattigdom och svält som nordkoreanerna utsattes för under senare delen av 90-talet. I Nordkorea verkar det ha varit knapert under en lång tid, men det verkar också som att det förvärrades drastiskt under 90-talet, gradvis, år för år blev det sämre. Lunch var inte att tänka på. Minimalt, absolut minimalt med mat på morgonen och på kvällen. För att överleva hungerkänslorna blev människor påhittiga. Barkbröd ”bakades”, men så klart kan man inte leva på barkbröd. När man läser boken verkar det som att stora delar av den nordkoreanska befolkningen led av undernäring, och ingen hjälp gick att få. Läkarna på sjukhuset kunde inget göra. Inga mediciner fanns. Ville man ha dropp fick man själv ha med sig en behållare, hade man två behållare med sig kunde man få två dropp. Människor dog. Döda människor därav många barn blev en vanlig syn. Folk som var ute på jakt efter mat fick blunda för de döda människor som de gick förbi, eller folk som höll på att dö. Hjälp fanns inte att få, och vem kan hjälpa en medmännsika i nöd när man själv är undernärd och avmagrad och letar efter en gnutta mat.

Barabara Demick har i boken intervjuat sex nordkoreaner och återgett deras och deras familjers levnadsöden. I Nordkorea kan människor inte tala fritt och Barabara Demick skriver att det är först när Nordkoreanerna blir ”avhoppare” till Sydkorea som de vågar prata. I boken får vi följa de olika personerna som en efter en bestämmer sig för att fly sitt fosterland, som de alltid älskat, tvingats att älska, något annat val fanns inte, utan alla skulle göra som Kim II Sung sa. Landets ledare fick ingen kritisera.  En av de intervjuade är läkare och så snart hon kommer till Sydkorea går det upp för henne att hennes läkarutbildning är värdelös. Som läkare i Nordkorea gick man tex själv ut och samlade örter och gjorde sin egen medicin. Mycket är väldigt annorlunda. Det vanligaste ( som jag förstod det) är att folk som vill fly Nordkorea kommer till Sydkorea oftast via Kina. Kina är första anhalten för många. En av avhopparna berättar att när hon kom till Kina, vadat över floden, såg hon en hundmatskål, och den var full av ris. Tänk, hundarna fick mer ris än vad människorna i Nordkorea fick.

Denna bok var otroligt intressant att läsa, och det är svårt att förstå att ett helt land håller sin befolkning avskuren från omvärlden. Jag hoppas verkligen att människorna i Nordkorea idag är mätta och att de går ljusare tider till mötes.